Som en boaorm
Vi har satt Ville på laktosfri mjölk och gröt för tillfället. Han är så knasig i magen så något måste göras. I går var det ett helvete i kvadrat för honom att plutta. Han skrek så han blev blå i ansiktet, att se sitt barn i sådan smärta gjorde ont in i min själ.
I dag har vi varit hos morfar och mormor. Jätte trevligt och god mat. Pappa och Daniel pratade om gnälliga ungar och vi har nog haft tur med Ville, det är så skönt med en unge som trivs hos vilken människa som helst, visst blir han lite fundersam när han kommer till en okänd person men han är snäll som ett litet lamm. Tänk om man hade fått en blyg gnällspik!
Ville har fått en gåstol av Daniels snälla kusin och fru, vilken förändring på ungen. Han leker som en vilding och sparkar sig runt på golvet. Så jättekul att se. Vi har varit lite bekymrade av att Ville inte använde sina armar när han leker. Men nu är det andra bullar, nu använder han sina leksaker med våldsam kraft och slänger leksaker över hela vardagsrummet. Han börjar använda sina små fötter och ben mer och mer för var dag som går och försöker följa med oss runt huset. Det är så jäkla skönt att han inte ligger jättelångt efter ett så kallat ”normalt” barn. Fast egentligen vem bryr sig!
Snart bär det av till Lund. På måndag ska vi kolla Villes öron (fast han hörde precis Daniel nysa) och på tisdag ska jag, Ville, C och Fredric på äventyr till Lundssjukhus. Lilla ängeln F ska undersökas och jag och Ville följer med. Hoppas allt går bra. Jag vill inte att C ska åka själv. Det är rätt jobbigt att åka till sjukhuset själv med ett småbarn. Jag har själv legat många gånger på barnkardiologen och känner till sjukhuset. Fast man tror att en undersökning ska gå bra blir man trött och hängig. F ska göra undersökningar och det kommer ta på C’s krafter och kan jag bara vara där för henne en smula så kanske det underlättar. Jag vet hur trött och utsliten min mamma var när vi hade varit på 2dagars undersökning med mig.
Nä hä…nu ska jag pilla navelludd och dricka ett glas vin…. Hej hopp tills nästa gång!
Moffa och Ville myser
Jobb, barn och sjukdomar
Vi var och träffade dagismamman för första gången idag. Hon var riktigt trevlig. Tyvärr kan inte Ville gå hos dagmamman 100% från januari. Jag får väl försöka att lösa det genom att gå ner i tid på jobbet. Får prata med cheferna. Synd att det ska vara så jobbigt att kombinera jobb och barn. Nu får jag skylla mig själv att jag har 17 mil t/r till jobbet varje dag. Men varför ska jag lämna ett jobb som jag tycker om?
Äntligen sover han
Mat och kladd
Goa lille unge... född med Downs syndrom, tarmoperation när han var 2 dagar gammal och en hjärtoperation i våras...vilken start på livet.
Ville är nu 8 månader gammal. 6 månader om man räknar att han var för tidigt född. Men vi får inte ungen till att krypa! Han vill bara stå hela tiden, för några dagar sedan tog han sina första små stapplande steg med hjälp av mig som höll honom i händerna. Men krypa går bara inte. Men det kommer väl.
Det känns lite tråkigt att Villes "bästis" underbara Fredric bor så långt bort. Jag har fått för mig att de leker bra ihop.... hehehe...eller jag menar petar varandra i ögonen bra!!! C, Fredrics fantastiska mor vet vad jag menar!!!!
Men nu är det väl dags att få herr Johansson att äta sin puuurrreeeeee´..... C vet vad jag menar.
Ville ÄR som alla andra
Ville föddes på Östrasjukhuset den 23 nov 2008.
En ganska lugn och något irriterande födsel men ut kom en gigant på 1470g. De ni......
Vi visste inte att Ville hade Downs syndrom men vi trodde nog att så var fallet.
Många föräldrar som får barn med Down kan nog känna en hel del ångest men vi bestämde oss ganska fort att inte ta fostervattensprov när läkarna sa att det var stor chans att Ville skulle födas med ett kromosomfel.
För oss spelar det ingen roll. Livet leker och vår något envisa lilla kille är precis som vilken unge som helst.
